I torsdags fick jag uppleva hur viktigt det är att ha kunskapen om hur en gör HLR. Jag räddade faktiskt ett liv pga att jag vet hur en gör vid ett hjärtstopp. En man hade seglat ner på gatan. Jag skulle ut på balkongen och dricka mitt morgonkaffe. Första tanken när jag ser att någon har startat HLR är "helvete, hjärtstopp" jag tar på mig en tjocktröja och säger till mamma som stod bredvid "jag springer" sa jag. Jag sprang ut i spöregnet. Tog mig fram till mannen och fortsatte HLR. Mannen var då helt blå i ansikte och området runt omkring. Den som gjorde kompressioner innan mig vågade inte ta i ordentlig. Efter några omgångar började mannen få tillbaka en något mer normal hudton. Alla gjorde rätt. En ringde och pratade med SOS. Jag och en annan byttes av med kompressioner och en skyddade luftvägarna mot regn och smuts. Samt att en höll i mannens hund. Vi fick veta av ambulanspersonal att mannen fick tillbaka egen hjärtrytm i ambulansen och att vi gjort allting rätt.
Jag undrade hela dagen hur det hade gått för mannen.
Av en slump träffade jag igår de anhöriga till mannen på Iva. Dem berättade att dem var tacksamma och dem fick mina uppgifter ifall dem undrade hur och vad jag gjorde och såg.
Jag har fortfarande hopp om mänskligheten och att folk faktiskt hjälper till.
Tack till alla som var med och hjälpte till! Det värmde mitt hjärta.
En dag sa jag, "nej nu räcker det! Jag vill inte ha ett självskadebeteende och suicidtankar längre. Jag ska aldrig skada mig mer eller ta livet av mig!"
Jag har inte självskadat på 6 månader. Jag är stolt att jag inte slår i väggar eller gör dumma saker längre. Jag har "verktyg" som jag tar till när det blir svårt nu. Jag har en lista med saker som jag ska göra när jag känner att det blir för mycket. Det det börjar bli kaos. När jag inte kan fokusera. Det är viktigt att göra dem sakerna på listan när jag mår bra för då blir det rutin när jag mår dåligt. Lite som autopilot!
Idag var jag och min kära mor och tittade på redbull flugtag i stan. Galna människor som kastade sig ut från en ramp sex meter upp i luften för att sen landa i det förorenade vattnet mellan murarna. Det var sol, varmt och därmed svettigt. Så vi gick efter en stund till ett litet gulligt café och drack kaffe. Underbar dag!
Sommaren har varit helt fantastisk med massor av aktivitet! Läger, festivaler, chilla med vänner och allt annat jag hunnit med. Jag mår bra nu. På riktigt. Saker börjar lösa sig och vissa saker har löst sig redan.
Den 8 september börjar jag på testosteron! Det känns som att en stor sten har lyfts och jag är trygg med framtiden. Visst, det kommer säkert bli jobbigt men nu har jag fler verktyg att ta till när det känns sådär. Jag har inte självskadat sen i februari och det känns hur bra som helst! Jag är stolt över mig själv!
Nu väntar jag bara på kallelsen för operation.
Skolan börjar på måndag. Ser framemot praktik och nya kunskaper även fast jag är riktigt skoltrött. Men jag ska bli klar!
Jag mår bra! Jag kan!
Du klarar det du vill klara även om det kan vara en berg-och-dalbana
Vilsen prick som numera är lite mer stabil än den var i sitt förra liv.
Kan inte vara utan: musik, vänner, familj och natur.
Vill helst vara utan: pollen, ovänner, bråk och folk som har extrema fördomar.
