Hitta vilse

Jag är nervös inför tisdag.
Tisdag är ingen vanlig dag för mig.
På tisdag ska jag nämligen till Lundströmsmottagningen för första gången... Jag är lättad och glad över att äntligen få komma dit och påbörja utredningen. För jag har väntat, pratat med många olika psykologer och tjatat för att få remissen dit.
Jag har känt mig som en pojke sen jag var liten. Jag vägrade ha klänningar och kjol på mig, jag ville ha byxor och shorts, helst med camouflage mönster. Jag drömde om att ha en egen motorcykel och att bli ambulanssjuksköterska. Jag lekte mycket med bilar och spelade ofta tv-spel med min lillebror som liten.

Under en (ganska lång) period så försökte jag vara tjej, för jag föddes ju som det och tänkte att det bara var idiotiskt att tänka att jag egentligen var kille. Jag målade naglarna och lekte med dockor och My little ponys. Men det kändes fel och påhittat...

Det var när jag flyttades till ett behandlingshem för flickor, mitt ute i ingenstans, långtifrån familj, vänner och skola som jag förstod att jag inte var en idiot. Jag fick mina tankar bekräftade att jag var kille. Jag passade inte in där... Jag "hörde" (hörde gjorde jag men tog inte åt mig det) inte när de ropade "flickor kom nu!"... Det var mer, "jaha, ska jag med?" Jag valde att inte berätta för någon om hur jag tänkte eller kände. Inte för NÅGON. Jag höll det för mig själv. Eftersom mina föräldrar var (och är) sjuka så ville jag inte störa dem eller få dem att må sämre... Jag trodde att ingen skulle förstå hur jag tänkte och kände..

Det var i september 2012 som jag tog beslutet att jag skulle berätta. jag berättade för min mor och några vänner först. Jag berättade även då för min klass och mina lärare. Dem tog det bra! Mina lärare bytte namn på deras papper och listor. Alla i klassen har stöttat mig jätte mycket!

Men far fick inte veta något förrän i december. Jag var rädd för hur han skulle ta det... Han tjatade hela tiden om jag hade någon pojkvän än. Ingen av mina föräldrar har någonsin tvingat mig att vara tjej och inte heller bestämt särskilt mycket över vilka kläder jag haft på mig eller köpt.

Mor förstod nästan direkt när vi satt och pratade (jag satt och grät och fick inte fram några ord tillslut...) och efter en stund sa hon -"du vill inte vara tjej va?" Det var som om en stor tung sten lyfts bort och vi kramades... -"men har du tänkt på något namn än då?" Frågade mor. Jag svarade ja, Zamuel Tintin johansson lindsjö skulle jag vilja heta men är osäker på om jag får byta till det...

Idag... Har jag en egen motorcykel, jag lever som kille och kallas för Zamuel hemma, i skolan, av vänner och familj. Jag har en underbar flickvän och vänner som stöttar mig på min resa! Namnansökan till PRV är skickad och jag väntar på svar. Jag läser till undersköterska på gymnasiet och kan därför senare läsa vidare till sjuksköterska och sen till ambulanssjuksköterska.

Det har vart en lång och jobbig tid men jag kämpar fortfarande i uppförsbacke.

Men jag kämpar vidare, mot vadå? Det vet jag inte men jag tar varje dag som kommer som en utmaning.

Kraam på er!!

Ps. Kommentera om ni känner fört! ;)

Det är svårt att tänka rakt och på rätt saker just nu. Jag borde vara glad och positiv egentligen just nu. Men jag är varken glad eller positiv. Jag önskar att Westpride, festivalandet och funkisarbetet kunde vara flera gånger per år... Alla nya vänner och besökare en möter där är underbara. Allt var BRA och jag var lycklig, glad och positiv den veckan! Ta mig tillbaka! Snälla?

Snart är det läger. Om 15 dagar... Åsundsholmslägret är ett läger för scouter och funktionsnedsatta ungdomar. Ett läger utöver det vanliga! Det var på det lägret jag träffade min underbara flickvän! Det var mitt tredje år och hennes första. Det ska bli underbart att få komma ut i skogen och vara bland fantastiska vänner!

Iallafall... Jag försöker! Har inte sovit någonting inatt och hoppas på att få sova lite inatt... Jag är trött, har ont och vet inte hur jag ska lyckas sova... Men ska försöka!

Godnatt! Kraam på er!

...flyger jobbiga tankar runt och runt i huvudet. Numera kan jag (ganska) ofta distrahera de jobbigaste tankarna och göra något annat, för att sedan släppa stora delar av det som är jobbigt. Men ibland blir det för tungt och tillslut kan jag inte kommunicera via munnen. Jag börjar teckna (på teckenspråk) eller skriva på papper om det finns i närheten.
Det kan jag göra en liten stund innan det blir för jobbigt, för sen börjar det svartna för ögonen. När det är svart kan jag inte längre kontrollera vad jag gör mot mig själv eller andra personer runt omkring mig. Jag kommer inte heller ihåg vad som hänt under den tiden som det var svart. Det är skrämmande och mycket obehagligt att inte minnas vad som hänt. Att inte kunna kontrollera vad jag gör i de lägena är läskigt, oroande och fruktansvärt.
Det finns några få personer som har berättat noggrant vad som hänt och hur det var vid ett sådant tillfälle. Det var skevt att få berättat hur jag var under tiden då det var helt svart för mig och vad som hände. Eftersom jag inte kan komma ihåg att jag gjort på "det" sättet eller att den och den personen var där... Jag kommer inte ihåg dem närmaste 5-10 minuterna efter attacken eller precis innan det svartnar.
Jag lägger ner jätte mycket tid för att hitta nya strategier som fungerar. För att hitta de saker som kan distrahera och skingra tankarna så jag inte ska hamna i det läget som är så skrämmande och obehagligt.
Det kallas för panikattack eller ångestanfall. Det är svårt att förklara hur ett "typisk" ångestanfall eller en panikattack är. För mig svartnar det och jag förlorar kontrollen. Det är individuellt hur det är och vad som händer i kroppen. För vissa gör det ont på ett specifikt ställe på eller i kroppen och för vissa pirrar det överallt (troligen pga hyperventilering). Det är olika hur person till person reagerar och agerar när tankarna flyger på och det blir för tungt.

Varför skriver jag det här? jo, jag kände att det var viktigt att skriva om detta ämne. Det är en del av min långa resa aka livet.

Kraam på er!

Idag är det midsommar. För mig är det fredag. Jordgubbar har ätits med mycket sprutgrädde på. Mys med flickvännen som är här bredvid mig. Det är en härlig känsla i hela kroppen. Jag blir accepterad, stöttad och älskad för den jag är av henne. Jag är en lycklig kille och när jag är med henne klarar jag av saker som jag inte skulle kunna genomföras när jag är själv. Jag älskar henne mer än över allt annat. Men nu ska jag vara social och titta vidare på Skärgårdsdoktorn som visas på tv:n. Kraam på er!

...att vara transkille. Saker som att gå på stan, vara på stranden och duscha är för mig jätte jobbigt. Att dölja dem delar som för mig är fel och känslan av obehag är vardaglig. Jag hoppas på att snart kunna köpa en binder (förklaring på binder, det finns olika varianter. tex en "sportbehå" liknande och en längre liknar ett "linne". De har förstärkt framsida med flera lager av tyg så brösten "trycks in" eller "plattas till"). Just nu binder jag med bandage och har oftast en sportbehå över. Funkar hyfsat. Men om det går för många timmar och sitter FÖR hårt (ingen mening att det sitter för löst för då är det ingen mening att ha det) så gör det JÄTTE ont i revbenen. Jag lämnar inte huset utan att binda brösten för jag skäms för hur jag ser ut. Det är jätte jobbigt och gör väldigt ont. Jag kommer leva med det tills jag är klar med utredningen och har opererat bort dem. Jag längtar dit, tills jag är fri, tills jag kan vara den som jag är fullt ut, tills jag kan bada och gå i linne, tills jag har en platt bröstkorg... Jag hoppas på att få ett svar från PRV snart angående namnbytet... Det har gått 3 veckor sen jag fick brev om att de tagit emot min ansökan... Dem skriver på sin hemsida att det tar upp till 8 veckor innan beskedet kommer i brevlådan. Nu blev det långt... Men behövde få ut det någonstans... Kram på er!

Det är vad folk säger är bra... Sover gör jag inte jätte mycket eller det är så det har vart dem senaste nätterna... Jag räknar veckor, dagar och minuter just nu... Det är vad jag brukar göra på lov. Jag försöker tänka på händelser och saker som finns planerade men det är svårt. Jag klarade iallafall första året på gymnasiet! Jag trodde inte det skulle vara möjligt att börja gymnasiet och sedan få betyg i alla kurser! Nästa vecka kommer min flickvän hit. Jag saknar henne något enormt! Jag saknar West Pride och allt som det innebär. Alla människor och dem färgglada flaggorna i stan. Alla skratt och kommentarer! Jag kommer vara funktionär nästa år också, för det är grymt roligt och givande!
Jag ska verkligen försöka äta något nu och sen sova lite. Kraam på er!

Jag har haft fullt upp med att vara funktionär på West Pride här i stan. Därför har jag inte hunnit skriva...
Hela förra veckan (tisdag till lördag) jobbade jag i regnbågsparken och på söndagen var det äntligen paraddag! Dagarna i parken och att gå med i paraden är något av det roligaste jag vart med om! Att bara få vara människa, social och spontan samt ha roligt med underbara människor är fantastiskt. Jag mår bra av att träffa folk och finnas till hjälp om någon behöver det, samarbeta med andra och ha roligt! West Pride 2013 kommer jag sent glömma!

Kramar till er alla!