NERVÖS!
Kategori: Allmänt
Jag är nervös inför tisdag.
Tisdag är ingen vanlig dag för mig.
På tisdag ska jag nämligen till Lundströmsmottagningen för första gången... Jag är lättad och glad över att äntligen få komma dit och påbörja utredningen. För jag har väntat, pratat med många olika psykologer och tjatat för att få remissen dit.
Jag har känt mig som en pojke sen jag var liten. Jag vägrade ha klänningar och kjol på mig, jag ville ha byxor och shorts, helst med camouflage mönster. Jag drömde om att ha en egen motorcykel och att bli ambulanssjuksköterska. Jag lekte mycket med bilar och spelade ofta tv-spel med min lillebror som liten.
Under en (ganska lång) period så försökte jag vara tjej, för jag föddes ju som det och tänkte att det bara var idiotiskt att tänka att jag egentligen var kille. Jag målade naglarna och lekte med dockor och My little ponys. Men det kändes fel och påhittat...
Det var när jag flyttades till ett behandlingshem för flickor, mitt ute i ingenstans, långtifrån familj, vänner och skola som jag förstod att jag inte var en idiot. Jag fick mina tankar bekräftade att jag var kille. Jag passade inte in där... Jag "hörde" (hörde gjorde jag men tog inte åt mig det) inte när de ropade "flickor kom nu!"... Det var mer, "jaha, ska jag med?" Jag valde att inte berätta för någon om hur jag tänkte eller kände. Inte för NÅGON. Jag höll det för mig själv. Eftersom mina föräldrar var (och är) sjuka så ville jag inte störa dem eller få dem att må sämre... Jag trodde att ingen skulle förstå hur jag tänkte och kände..
Det var i september 2012 som jag tog beslutet att jag skulle berätta. jag berättade för min mor och några vänner först. Jag berättade även då för min klass och mina lärare. Dem tog det bra! Mina lärare bytte namn på deras papper och listor. Alla i klassen har stöttat mig jätte mycket!
Men far fick inte veta något förrän i december. Jag var rädd för hur han skulle ta det... Han tjatade hela tiden om jag hade någon pojkvän än. Ingen av mina föräldrar har någonsin tvingat mig att vara tjej och inte heller bestämt särskilt mycket över vilka kläder jag haft på mig eller köpt.
Mor förstod nästan direkt när vi satt och pratade (jag satt och grät och fick inte fram några ord tillslut...) och efter en stund sa hon -"du vill inte vara tjej va?" Det var som om en stor tung sten lyfts bort och vi kramades... -"men har du tänkt på något namn än då?" Frågade mor. Jag svarade ja, Zamuel Tintin johansson lindsjö skulle jag vilja heta men är osäker på om jag får byta till det...
Idag... Har jag en egen motorcykel, jag lever som kille och kallas för Zamuel hemma, i skolan, av vänner och familj. Jag har en underbar flickvän och vänner som stöttar mig på min resa! Namnansökan till PRV är skickad och jag väntar på svar. Jag läser till undersköterska på gymnasiet och kan därför senare läsa vidare till sjuksköterska och sen till ambulanssjuksköterska.
Det har vart en lång och jobbig tid men jag kämpar fortfarande i uppförsbacke.
Men jag kämpar vidare, mot vadå? Det vet jag inte men jag tar varje dag som kommer som en utmaning.
Kraam på er!!
Ps. Kommentera om ni känner fört! ;)
