När jag fått bort pappret som klappen var inslaget i läste jag upp texten högt för de andra i rummet, då fick du en tanke. Du som skrivit/sagt det några gånger förut. Nattuggla, just nu sitter jag och ler. Tänker på alla samtal vi haft om allt möjligt. Du som tjatat och tjatar, det finns här inne. I mitt huvud. 

Tydlighet. 

Dem senaste dagarna har jag vågat vara tydlig med vad jag vill. Med det jag verkligen vill. Jag har sagt vad jag tycker och vad jag vill till människor som jag tidigare inte velat dela mina åsikter helt och hållet med. Jag har hållt det för mig själv just för att undvika att vara ivägen, att göra hen besviken, orolig osv...  Människor som finns nära och som egentligen borde få veta vad en vill, tycker och hur en mår. Men det är inte alltid så lätt. Det finns saker som gör det svårt att bara säga allt rakt ut. Speciellt till de människor som själva kämpar för att få ihop sitt liv varje dag. De som genomgår en kris, som ingen vet när det är över. 

Jag sa vad jag ville och det var först lite spänt i luften men sen kramades vi, spänningen i luften försvann och jag gick efter vi sagt hejdå.